Vi har länge varit på den enastående fritänkaren om att göra något för SS. Det blev en redogörelse av ett DMT-rus. Så, utan större omsvep, Johannes Nilssons djupdykning i DMT:
Jag drar in det första blosset som en pipa crack: sakta, kraftfullt och bestämt. Det smakar någon slags organisk plast, kärvt och dovt, och river i strupen som bildäcksblandad fuskafghan. När lungorna börjar brista, drar jag luft och håller andan medan polaren räknar ned. Jag klarar nästan upp till tjugo.
Färgen kommer ut med röken, fraktaler sprider sig i vågor, blixtar. In med pipan så fort jag blåser ut, nu gäller det att slå igenom, gå så djupt jag bara kan. Blicken fast på glöden, som börjar gnistra som en diamant som snabbt sprider sig över resten av mitt synfält till en kubistisk representation av rummet med sylvass skärpa där delar utav rummets prisma raskt skiftar platser med varandra då allting snabbt kollapsar i en strömvirvel in i pipans glöd, allting knycklas samman, rummet, jag och verkligheten in i
tillbaks till verkligheten som en sträng börjar bli synlig i takt med att den saktar så frekvensen kommer inom verklighetens dimension som dock är mig fullständigt främmande numera när jag fastnar i en loop av fasa då blicken virrar runt omkring utan att fatta minsta dugg medan allting bara väller över mig, synen, hörseln, kognitionen, hela existensen, allt är mig så främmande och vansinnigt, som att plötsligt vakna till en utomjordings dröm.
Jag fortsätter i samma loop, fram och tillbaks på helt okända och fullständigt förvridna ansikten som repeterar någon slags beteenden riktat emot mig, gång på gång på gång på gång medan blicken hoppar i förtvivlan från den ena till den andra i min jakt på något bekant, en ändlös loop av fasa och förvirring som jag måste ta mig ur för att komma tillbaka in i tiden. Jag blundar, och i blickfältet krälar rörmaskar i ett omöjligt och allföränderligt mönster som aldrig någonsin tar slut. När jag tittar är det loop igen, med fyra köttätande primater som repeterar sina beteenden och läten. Därinne krälar maskrören i all sin evighet, med färger som jag aldrig sett förut i en skärpa som jag inte känner till, och märkligast av allt är känslan, den psykologiska, i mitt humör, en känsla som jag aldrig känt, en känsla bortom bra och dåligt, stark som glädjen, vreden eller ångesten.
När jag öppnar ögonen är känslan kvar, och med den kognition och existens, där säger någon något obegripligt emot mig, någon på en stol ser chockad ut, han bredvid skrattar helt hysteriskt, allas blickar emot mig medan frågetecknen alltjämt hopar sig: Vad vill de? Vilka är de? Vem är jag? Vart? Hur? Varför? Min blick fladdrar i förtvivlan från den ena till den andra, fram och tillbaka i en tröstlös jakt på tiden, på meningen, begripligheten, på någonting jag faktiskt vet. Men jag sitter kvar i samma loop, jag har fastnat här, i tiden, fram och tillbaks, i full förtvivlan, det är hopplöst, det tar aldrig slut, medan känslan, den fullständigt främmande känslan, bara väller över mig, som ett glas vatten under kranen.
Jag lutar mig tillbaka, sluter mina ögon, och ormrörskmasksgrafikens köttiga struktur löses upp i något böjligt, mer behagligt och eteriskt, mjuka former och konturer som ledigt växer mot mig, och med dem en känsla som känns bättre, en känsla som har egenskaper, lite läskig kanske, men också skön, behaglig, och framförallt normal, vardaglig, bekant, när någon slags älvor lösgör sig ur mjuka mönster, klättrar, växer, dyker mot mig, sträcker sina händer mot mig i en kärlek ljuv och kvävande, så jag öppnar mina ögon där tiden fortfarande står still, men nu börjar jag att skönja någon slags begriplighet och därmed hopp, orden som han säger, jag fattar ännu ingenting av vad som sägs, men förstår i vart fall att han talar till mig, jag fattar det konceptet nu, så långt är jag åter med, och att vi sitter i ett rum, och att alla tittar på mig för att någonting har hänt, så mycket har gått upp för mig, någonting har hänt med mig, något makalöst och fruktansvärt, och de vill veta vad och hur, kanske rentav varför.
Synd att jag inte vet ett dugg om varken vad, hur, varför eller vem, eller hur man ens förmedlar något, jag saknar inte bara ord, jag saknar inte bara tal, jag saknar möjligheten att överhuvudtaget göra ljud, mitt bröst är som en absorberad, kristalliserad explosion som fyller mig till bredden, samtidigt som allting omkring mig aldrig slutar upprepa sig, samtidigt som jag ännu inte fattar minsta jävla dugg; vad är det som har hänt med mig? Och vem fan är jag? Och varför? Jag blundar, möter féerna, som flyger mot mig, sträcker sina armar mot mig, öppnar sina barmar för att dra in mig i den stora, mjuka livmoderns kvävande omfattning.
Tillbaka till den öppna blickens förbannade loop, men nu så börjar äntligen någon slags begriplighet komma inom mina tankars räckhåll, ord och mening fladdrar förbi i detta satans kaos, ”Det går inte” säger någon, ”man kan inte när det slår så hårt”, och jag begriper faktiskt orden, om än inte dess sammanhang. Men fuck it, jag är med i matchen, så jag bereder mig, kryper ihop, väntar som en katt på bytet, och så! med ett häftigt tankesprång får jag tag på mitt första ord, namnet på en av dem som sitter här, som jag uttalar, och pekar på, och sedan nästa man, och nästa, som Adam ger jag världen namn, och kommer ut ur loopen, in i tiden, och börjar äntligen fatta något, ”Johannes Nilsson”, det är jag, det är vad vi kallar den jag är, och vi sitter i en ”lägenhet”, och ”döden” finns ju också, det är visst något viktigt. Johannes Nilsson, lägenhet, döden, jag håller stadigt fast vid dessa koncept, då jag ännu känner mig långt ifrån säker på min sak, oviss som jag ännu är om detta fruktansvärda kaos, kanske kommer det tillbaks och rycker tanken ur mitt grepp igen, så ”Johannes Nilsson” det är jag, som sitter i en ”lägenhet”, medan ”döden” är ett viktigt tillstånd - är det ”döden” som jag upplevt?
Nej, döden dör man när man dör, det är det sista som man gör. Jag har tagit DMT, en drog, ett knark, det är min pryl, jag testar droger, och denna är den allra värsta, och jag fylls av stolthet och triumf, jag är en hjälte, som återvänder från ett storslaget äventyr, Gilgamesh tillbaks från dödsriket, och de vill veta hur det känns, och jag talar äntligen: ”Jesus fucking christ” lyckas jag väsa fram, av någon jävla anledning kändes engelska helt rätt just nu, och den värsta hysterin, denna virvel utav vansinne tappar allt mer fart, och jag känner mig förbannat bra, jag mår förbannad jävla bra just nu, full av kraft och energi, jag lutar mig tillbaks och bara låter skiten flöda, blundar mig till féerna, välkomnar dem i min famn, men så tar rastlösheten över, tillbaka till min öppna blick, och runtomkring mig blixtrar fraktalerna, tankarna snubblar över varandra, den ena följer på den andra alldeles för snabbt för att bilda någon slags enhet, och jag börjar nästan frukta att jag blivit cp nu på riktigt, nu har det fan hänt, de jävlarna fick rätt till slut, för det borde vara över nu, så mycket minns jag: det skall vara kort, men jag har ännu inte minsta koll, jag är långt ifrån tillbaka än. Enstaka ord finns här och där, ett och annat koncept, men sammanhanget saknas ännu, och någon mening får jag inte samman, när de åter frågar mig hur allting kändes, jag måste ha en cigarett, jag måste göra något välbekant, jag tar en, tänder, ställer mig i fönstret, just det, vatten måste jag ju ha, tar ett glas direkt ur disken, full av grått och bubbligt vatten, kompis tar den ur min hand, ”Det är smutsigt” säger han och skrattar, jag ger honom en kram, lutar pannan mot hans bröst, trygghet, värme, vänskap, jag är hemma nu, eller i vart fall snart, och nu kommer meningarna tillbaks, nu kommer bitarna på plats.
Så hur kändes det då? Hur var det hela? Jag tänker hårt, så gott jag kan, försöker samla ihop mitt huvud, letar efter mina ord, men det går ju inte att beskriva! Det finns inga ord för det som hänt! Vad det nu var, nån jävla lopp, som skingras som en dröm vid frukost, i takt med att jag nyktrar till, nu kan jag tänka hela tankar, snacka, skratta, ta en cigg. Runtomkring mig studsar ännu fraktalerna som under den värsta syratripp, men jag är tillbaks till verkligheten, och jag mår alldeles fantastiskt, full av fysiskt välbehag, på ett strålande humör. Men om trippen kan jag ännu inte tala, den kan inte riktigt kläs i ord, ”Jag fastnar i en loop” är allt jag har att ge, samt en sådan där omöjlig trappa, som kommer tillbaka till sig själv, kom igen nu grabbar, har ni inte sett affischerna, brukar sitta hos tandläkaren, en trappa som går runt i ring, men de begriper inte vad jag talar om, och snart gör jag inte heller det.
Det enda vi med säkerhet kan konstatera är att 1) set and setting var alldeles fel, omgiven av grabbar som attackerar mig med frågor och en filmande iphone vaknar jag upp till rena jackass – stämningen, vilket knappast är optimalt för att uppnå den djupa andlighet som DMT är känt för. 2) Jag tog alldeles för mycket, närapå ett gram, medan 10 – 20 mg annars betraktas som en ”stark dos”.
En given fråga är förstås varför jag utsätter mig för detta. Jag är ju trots allt inte längre en tjugoårig partyknarkare med minimal respekt för den egna hjärnan, utan en medelålders flerbarnsfar, som i övrigt tappat det mesta av intresset för sin ungdoms ambitiösa ”pröva alla droger” – projekt. DMT är emellertid en drog av mycket särskilt slag, då den produceras i den mänskliga kroppen, och antas ligga bakom fenomen som ”nära döden” – upplevelser, ”närkontakt” med ”utomjordingar” och andra spontana hallucinationstillstånd. Efter att ha sett filmen DMT – the spririt molecule började jag fundera kring en hypotes för en avhandling i religionsvetenskap, som i enkelhet går ut på att jämföra gemensamma drag hos värdens religioner med gemensamma drag hos kliniska DMT – rus. Ett välkänt faktum är exempelvis att arkeologer och antropologer inte begrep vad grottmålningarnas fraktalmönster representerade förrän de på sjuttiotalet testade LSD och annan psykedelia, vilket pekar på att droger och religion har mer gemensamt med varandra än Marx utnötta jämförelse. Om det därtill kan bevisas att dessa tillstånd kan frammanas genom att utsätta medvetandet för kraftig press, har vi ju belägg för att all världens religioner kan reduceras till hjärnkemi, och därmed ett välsignat slut på detta evinnerliga trams. Och vem kan vara lämpligare som första försöksobjekt än hypotesens upphovsman? Därmed var det av yttersta vikt att vi försökte dokumentera så snabbt det bara gick, innan rusets innehåll skingrades som en dröm. Den löjeväckande mängden motiverades av liknande skäl: DMT är en mycket ovanlig drog, så det var lika bra att passa på att försöka maximera ”gudsupplevelsen”, nu när det fanns tillgängligt. Men om jag nu fick möta ”Gud”, gick det så snabbt att min hjärna hängde med i svängarna. Tänkte jag när jag stärkt och munter gick och la mig.
En vecka senare vaknar jag med ett ryck halv sex på morgonen av minnet hur det faktiskt var. Hela den dagen går jag omkring och minns det hela, det värsta jag varit med om, och det märkligaste med det hela är den fysiska effekten utav varje minnesbild: trots att det mentala obehaget är så starkt att jag kan smaka det, så känner jag, för varje minnesbild, en stark dos välbehag, som om hjärnan belönar mig med endorfiner, med starkare dos ju starkare och mer obehaglig bild jag lyckas rota fram ur minnet. Hela förmiddagen flummar jag således omkring som om jag tagit en halv e, medan jag minns det mest bisarra och skrämmande som jag någonsin har varit med om.
Det är lika omöjligt som meningslöst att beskriva ”händelseförloppet” inom ramen för någon som helst kronologi, då dmt – ruset främst karaktäriseras av tidens upplösning, i mitt fall genom den ”loop” som även präglade mitt uppvaknande, men betydligt starkare, och mer konkret. Tiden sitter faktiskt fast, det är inte en illusion baserad på blickens rörelser och min totala förvirring, utan ett faktiskt fastnande i tiden, i det ögonblick när jag tar pipan ur min mun, som upprepas gång på gång, var gång läggs på den förra i ett dubbelexponerat lager från ständigt nya vinklar som växer ut och in i varandra innan de kollapsar i den kubistiska representation jag beskrev i min inledning, kollapsar ned i något slags kaos ur vilket ögonblicket återuppstår, växer ut ur sig själv som en optisk illusion typ Reutersvärds omöjliga trappa som går runt i ring, handen som tar pipan föder en ny hand från ett annat håll som tar samma pipa som föder en ny hand från ännu ett håll samtidigt som de undre lagren sugs ned och in i det kubistiska mönstrets kollaps in i sig själv, ett mönster starkare och skarpare än någonting jag någonsin sett, liksom impregnerat av en täthet långt bortom den fysiska verklighetens tomrum. Någonting i mönstret/bilden har en reptilliknande känsla och kvalitet, tänk Lovecraft och Cthulhu med det svarta hålets tyngd. Och från detta tillbaka till pipan, fast ”tillbaka” är inte helt korrekt, då allt detta sker på samma gång, lager läggs på lager i en hysterisk hastighet, en malström av bilder som sugs in i intet och följs på nya, ständigt likadana – den där förtvivlade känslan av att ha ”fastnat i tiden”. Detsamma gäller ljudet, orden upprepas gång på gång – ”Dra, släpp, håll, dra”, de talar alltså om pipan och röken, om att jag ska dra in, släppa in luft, försöka hålla kvar i lungan, men snart tolkas det hela som hela existensen, som jag försöker hålla fast vid när den ständigt kränger kring sig själv, vrängs ut och in och återkommer till ständigt samma utgångspunkt, som åter vrider ut och in, som en spiral ned i vansinnets svarta hål, ackompanjerat av uppmaningar om att ”dra, släpp, håll, dra”, vid varje ord slits mitt allt åt ännu ett nytt håll, en upplevelse av ständigt stigande hastighet och fullständigt stillastående, av allt högre pitch, tilltagande hysteri. Hela tiden rörelse, samtidigt som jag inte rör mig ur fläcken i en ständig, vidrig paradox. En omöjlig figur som inte bara inbegriper rummet, utan också tiden, existensen, mitt huvud. Och över allt detta vilar den besynnerliga smaken, samt den oerhörda känslan, bortom allt vad mänskligt är, som bäst kan beskrivas som ett ägg som nästintill men inte kläcks i mitten av min existens.
I allt detta är jag ingenting, har ingen koll, kan inte hålla fast vid någonting. Den där ”klarheten” i ruset som andra vittnat om, medvetenheten om självet i detta kaos, är inte att tala om i mitt fall, kan jag säga. Ska jag försöka likna mitt medvetandetillstånd med någonting bekant är det en mycket gravt förståndshandikappad som slår sig själv i pannan och utstöter gutturala läten. Jag har en mixer i min hjärna, och några” kommunicerande varelser av högre ordning” är det överhuvudtaget inte tal om. Ingen uppenbarelse av något slag, blott och enbart intet. Om jag nu inte råkat på Nyarlathotep, det krälande kaos.
Omdöme, då: ska du bara ta en drog i ditt liv, rök cp-mycket DMT. Du kommer må hur bra som helst efteråt, och aldrig vilja göra om det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar